Solen sken, det var den 23 maj.
Då visade terrorn sitt smutsiga ansikte igen.
Denna gång i Manchester.
Det verkar som om hatet saknar gränser och det gör ont bara att stå vid sidan och se på.
Människor flyr undan krig och terror. Men vart ska vi fly när hatet finns överallt?
Vi drabbas alla när oskyldiga faller offer för
det meningslösa
det vidriga
det försvarslösa
våldet, hatet, terrorn.
Sara Lövenstam publicerade en text på sin blogg efter dåden i Stockholm den 7 april.
Jag lånar hennes ord idag.
"Det finns människor som vill dela på oss. De blir nöjda när de ser andra slåss.
De vill att vi ska tänka 'vi' mot 'dom'. De vill att vi alltid ska se oss om.
De vill göra oss rädda för varandra så att ingen litar på några andra.
De vill skapa grupper, arga och rädda av färg, religion och hur vi är klädda.
Vad kan vi göra, när de slår till? Vi kan göra motsatsen till det de vill.
Vi kan möta en främling och bli någons vän och hjälpa varandra, igen och igen.
Vi kan lyssna på dem som vi inte förstår och skratta tillsammans när det plötsligt går.
De människorna som vill ha en armé. Vi ska inte ge dem vad de vill se.
Om hat möter hat, då blir det bråk men kärlek är starkare, på alla språk."